Tillbaks till verkligheten

Välkommen till Stockholmstrafiken

Välkommen till Stockholmstrafiken

Igår, fredag, plingade det till i telefonen och det var ett meddelande från chefen. ”Va fan vill han?”, hann jag tänka innan det slog mig att det var fredag och att jag börjar jobba på måndag.

Chefen ville med andra ord önska mig välkommen tillbaka efter semestern och meddela vad jag ska ska göra på min första arbetsdag efter semestern: börja klockan 0600 med leverans till Arlandastad, Täby och Södertälje.

Tillbaka till verkligheten igen, med andra ord.

För första gången på många år känns det riktigt bra att börja jobba igen, efter fyra veckors semester. Jag har alltid haft sen semester med början i slutet på juli och fyra veckor framåt och även om det känts surt i början på sommaren, när alla andra går på semester, så känns det desto bättre när alla andra kommit tillbaka och jag själv kunnat vinka adjö.

Tidigare år har jag alltid haft lite ”ångest” de sista semesterdagarna, men i år känns det riktigt bra att börja jobba igen och även om det tar emot att erkänna, så ser jag till och med fram emot det.

Jag har visserligen hunnit bli bortskämd de senaste månaderna då trafiken i Stockholm minskar radikalt efter midsommar, så jag har till stor del glömt bort hur frustrerande det kan vara med alla stressade bilister i morgon- och eftermiddagstrafiken, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att ignorera dem.

De senaste åren har jag försökt bli bättre på att ignorera andra bilister, eller rättare sagt, deras dumheter i trafiken och istället för att sitta och sucka och stöna över de långa köerna, folks dumheter etc, så försöker jag se det hela ur en mer positiv synvinkel.

Ju mer folk håller på med dumheter (onödiga filbyten, för kort avstånd, tränga sig in framför andra etc.), desto längre köer blir det och desto längre tid tar det för mig (och alla andra) att komma någonstans och eftersom jag går på timlön, så tjänar jag ju faktiskt pengar på dessa köer.

Företaget tjänar förstås inte några pengar på detta, men eftersom jag ändå inte kan påverka vare sig bilköer eller folks körsätt, så blir det knappast bättre av att jag själv stressar, spottar och svär utan det är bättre om jag försöker ha en positiv inställning.

Här är det en 4,3-viadukt och min bil är 4,5 meter hög. Lätt att missa om man är stressad.

Här är det en 4,3-viadukt och min bil är 4,5 meter hög. Lätt att missa om man är stressad.

Dessutom innebär det att jag håller mig lugnare, både i trafiken och hos kunderna och det i sin tur innebär minskad bränsleförbrukning och slitage på lastbilen och det minskar risken för att jag lossar eller lastar fel eller att det sker någon olycka, antingen i trafiken eller vid lossning, lastning. Så i slutändan tjänar (sparar) även företaget på att jag har en positiv inställning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *