Aeneiden – Sagan om Aeneas – Sång II

Slaget om Troja och dess ödeläggelse

Efter en längre tids belägring upptäcker trojanerna en dag att grekerna lämnat stränderna och efter sig lämnat en enorm trähäst. Det utbrister jubel och folk går omkring och pekar ut platserna där kända grekers tält stått, där slag stått och annat som minner om grekernas långa belägring.

Runt den enorma trähästen samlas de tillslut och diskussioner uppstår om dess syfte och vad man ska göra med den. Mitt under den allt hätskare diskussionen kommer ett följe springande från Troja med prästen Laokoon i främsta ledet, högt ropandes: ”Vad gör ni, arma dårar? Tror ni på fiendens färd? Och tror ni, att någonsin en sveklös gåva danaerna ge? Att ni inte bättre känner Ulixes! Antingen döljer sig achaier i trähästens buk, eller är det ett verk tillverkat för stadens belägring, tänkt som ett utkikstorn för att över staden speja. Svek är det alldeles säkert, och jag varnar er, för hästen! Aldrig litar jag på danaerna, inte ens när det kommer med gåvor!” Därefter slungar han ett stort spjut mot hästens buk som träffar tungt och det uppstår ett rasslande ljud från dess innandöme och det gnisslar och knarrar i dess fogar.

Medan de står och begrundar detta kommer några herdar nerför stranden med en ung man, fjättrad i bojor, mellan sig. De vet inte om det, men han har frivilligt låtit sig fångas, för att på sätt kunna nå kungen med sin lögn. Han blir förd till kungen, där han presenterar sig som den grekiske Sinon, som då genast vill veta vad trähästen betyder och varför den lämnats kvar på stranden. Den unga mannen berättar att det är en kompensation för att blidka gudarna, som Tydevs tillsammans med Ulixes skändade genom att mörda tempelvakterna i Pallas’ tempel, bara en liten bit upp från stranden där de står, och där stal hennes gudabild. Så snart gudabilden blev rest i deras läger började det rinna salt svett från dess lämmar och gudinnan själv uppenbarade sig flera gånger, med sköld vid armen och höjd lans. Detta, berättar den ungen mannen, tolkades av siaren Kalchas som ett tydligt tecken på att Troja aldrig skulle intas med våld, förrän ett människooffer getts till gudarna i Argos.

Därför, fortsätter han sin väl inövade lögn, seglade grekerna iväg, hem mot Mykene, för att offra till gudarna för att åter en dag kunna resa mot Troja, med gudarnas återvunna gunst. Men innan de reste gav Kalchas råd om att resa denna väldiga trähäst, för hög för att kunna föras in genom Trojas portar. Skulle den utsättas för våld av trojanerna, skulle Priamos’, kungen av Troja, makt upphöra med förskräckelse – siade Kalchas – men skulle den dras in i Troja och placeras på den heliga platsen, då skulle asiatiska härar en dag står utanför grekernas murar.

När den ungen mannen tillslut tystnar, står kungen fundersamt och betraktar den enorma trähästen och tillslut bestämmer han sig och ropar ut sin order: ”För in och placera belätet på tempelgården!”

Den enorma trähästen förses med kraftiga hjul och långa rep fästs kring dess skrov och långsamt börjar de dra upp den mot Troja, där en bräsch slås upp i den höga stadsmuren, för att därigenom kunna dra in den och vidare in på tempelgården. Under dess resa genom staden och väl framme vid tempelgården sjunger och dansar folk runt den medan resten av staden börjar förbereda sig för en stor segerfest.

Utanför ön Tenedos har den väldiga grekiska flottan legat gömd, men nu gör de sig redo för att åter segla till de välbekanta stränderna nedanför Troja, dit de anländer och landstiger i skymningen. I skydd av mörkret närmar de sig staden och lägger sig att vänta på att staden ska tystna. När de flesta i staden druckit sig till sömns och festljuden tystnat, tänder kungen en fackla och signalerar till Sinon, som gömt sig uppe på muren.

Snabbt klättrar Sinon ner från muren, skyndar sig genom staden och smyger sig sakta fram mellan skuggorna på tempelgården, fram till den, av facklor, upplysta trähästen. Han öppnar de väl dolda luckorn i hästens enorma buk och ut klättrar de välbeväpnade grekern; Pyrrhos, Sthenelos, Thessandros, den grymme Ulixes, Akamas, Thoas, Neoptolemos, Peliden, Machaon, Menelaos och sist den som byggde kolossen, Epeos. De dödar snabbt och ljudlöst vakterna kring tempelgården och fortsätter sedan ner mot den stora stadsporten. Där övermannar och dödar de portvakterna och ställer därefter upp porten.

På en given signal rusar grekerna in genom de väldiga portarna och upp på muren, där de dödar alla vakter de möter. De fortsätter in mot staden, blodtörstiga och eggade till strid,  och längs vägen mördar, våldtar och plundrar de allt i sin väg.

Aeneas sover djupt i sin bädd och i drömmen möter han Hektor, prinsen av Troja, som utanför stadsporten, inför alla trojaners åsyn, stupat i tvekamp mot den berömde greken Akilles. Det är en smutsig och, av alla de tillfogade skador han fått i sin tvekamp, nerblodad Hektor som står framför honom och med en tung suck vänder han sig mot Aeneas: ”Å, du gudinnans sån! Fly bort från den brinnande staden, dess murar fienden tagit. Snart, du i ruiner Troja ser. Har du inte offrat nog för vår stad? Om människohänder förmått borgen värna, nog hade den av mig försvarats. De heliga relikerna och gudabilderna, åt dig Troja anförtror. Ta dig dessa med och sök dig en ny hemvist, bygg en mur för att dem skydda, på andra sidan havet.”

Höga rop och skrik av fasa väcker honom ur drömmen och han rusar upp och bort till ett av fönstren som vätter mot palatsgården. Därifrån ser och hör han hur grekerna eldhärjar och skövlar staden. Han ser sina vänners hus i brand, kvinnor och barn som flyr undan den anstormande soldaterna, män som desperat försöker samla sig till motkamp, men snabbt slås ner av de numeriskt överlägsna grekiska soldaterna. Snabbt drar han på sig sin stridsrustning och tar till vapen, skyndar nerför trapporna mot platsen där striden står, men innan han hinner fram möter han prästen Panthus: ”Är borgen ej återerövrad?” frågar han prästen, som suckandes svarar: ”Domens dag är kommen, Dardanos’ ätts stund är kommen. Vårt Troja har varit, det ej längre är. Mordbrännaren Sinon oss svikit har.” Med detta svar nöjer sig Aeneas och tillsammans med Rhipevs, den vapenskicklige Epytos, Hypanis, Dymas och Koroibos, rusar han vidare, åtföljd av ytterligare män.

Ute på gården kommer en grupp danaerna mot dem med Androgeos i främsta ledet och i tron att han mött vänner går han fram mot Aeneas och ropar glada hälsningar, men när han upptäcker att han står bland fiender, tystnar han och vänder snabb till flykt. Aeneas och hans män rusar efter och går till våldsamt anfall mot de överraskade danaerna, som för deras svärd faller i stort antal.

Stolt över framgången går den unge Koroibos fram till Androgeos lik och lyfter upp hans hjälp: ”Låt oss byta sköldar och i grekernas kläder oss dölja, för vem bryr sig om list eller våld, när det gäller en ovän?” Hjälmen tar han på sig liksom den mäktiga sköld som Andregos burit och det argiviska svärdet binder han vid sin sida. Så gör även de andra och förklädda till greker rusar de vidare.

De får syn på Kassandra, som med fjättrade händer, sträckta mot himmelen, släpas ut med våld från Minervas heliga tempel. Vid synen av detta fylls Koroibos av brinnande vrede och utan fruktan, villig att dö, rusar han fram och svingar sitt svärd. De andra är inte sena att följa efter och med höjda svärd rusar de mot fienden.

Uppe på templets tak står män beredde med spjut och de luras av de grekiska hjälmar och sköldar som Aeneas män bär och när spjuten regnar ner över dem är det många som faller. När det förskräckta upptäcker att jungfrun är på väg att ryckas dem ur händerna, uppfylls de av ny iver och störtar fram, med Aiax som den vildaste kämpen.

Ut ur gränderna kommer de män som flytt undan Aeneas och hans män och med nytt mod ger de sig åter in i kampen och tillslut är övermakten för stor. Koroibas är den första som faller, fälld av Penelevs’ svärd, därefter Rhipevs. Av misstag huggs Dymas och Hypanis ner av sina egna landsmän, i tron att de är greker. Tillslut är övermakten för stor och de tvingas retirera till Priamos’ borg där intensiva strider utkämpas.

Via dolda dörrar och hemliga gångar tar de sig fram genom borgens inre, upp till borgens tak där de ger sig på ett torn, bänder och hugger med järnspett mot dess grund, sätter dess bärande bjälkar i brand och tillslut rasar det ner över en fienden nere på gården, men det dröjer inte länge förrän de åter  samlat sig. Mot porten går Akilles son, Pyrrhos, med en stor yxa i handen. Han är en av männen som gömt sig i den trojanska hästen, förd till Troja enkom för att en siare förutsett att han måste närvara vid striden, om Troja ska kunna erövras. Tillsammans med den enorme Periphas och Automedon, Akilles körsven och väpnare, ger han sig på portens gångjärn och med våldsamma slag slår han sönder dess järn. Med en murbräcka slår de in porten till Priamos gemak.

Den till åldern komna kungen av Troja, Priamos, fattar till vapen och beger sig till innergården, där döttrarna samlats kring ett altare, tillsammans med modern Hecuba, Trojas drottning. Där ställer han sig framför dem, redo att försvara dem med sitt liv. Inifrån gemaken kommer Polites, en av Priamos söner, springande med en vilt svärdsvingande Pyrrhos bakom sig, med kastspjut vinande kring sig och med blodet strömmande ur flera sår. Han når fram till altaret där han sjunker ner och knappt hinner Priamos fram till honom förrän han ger upp andan.

I förtvivlan över att ha förlorat ytterligare en son, reser han sig Priamos och kastar sitt spjut mot Pyrrhos, men det träffar skölden och Pyrrhos rusar rasande framåt. Den gamle tar ett par stapplande steg bakåt och halkar i sonens blod och strax är Pyrrhos framme, sliter upp honom i hans hår och kör svärdet djupt i hans sida.

Så dör Priamos, kungen av Troja, och när Aeneas ser sig omkring upptäcker han att de flesta av hans fränder är borta, dräpta av fiendesvärd, störtade över muren eller av elden tagna. En stor fasa sprider sig genom hans kropp och plötsligt befinner han sig i en fördold vrå och där upptäcker han den sköna Helena, Spartakungen Menelaos, av Priamos son Paris bortrövade gemål, för vars skull hela det trojanska kriget startade.

Hon sitter hopkurad, lika rädd för trojanerna som för sin hämndlystne make, och hans hjärta fylls av vrede och en stor önskan att genast skicka henne i döden. Han höjer svärdet mot henne, men då uppenbarar sig hans mor, i en gudinnas gestalt, och frågar hur han kunnat glömma sin far, sin maka Kreusa och den unga sonen Iulus, som befinner sig någonstans i stadens tumult. Är de ens fortfarande i livet? ”Det är inte spartanskans fel, Tyndaors hatade dotter, inte heller Paris, som henne skamligt från Sparta bortrövade, utan gudarnas vrede som i ruiner Troja störtat.” Hon fortsätter, med lugnare stämma: ”Tro mig, min son, och mina råd må du lyda. Denna, av gudarna grekerna gynnade strid, kan du ej segra. Ta dig till din fars hus och fly över bergen!” Och därefter omsluter natten henne och det enda han ser är den brinnande staden omkring sig.

Aeneas bär sin far genom det brinnande Troja

Aeneas bär sin far genom det brinnande Troja

Aeneas lyckas, via brinnande och rökfyllda gränder, ta sig till sitt fädernehus som satts i brand. Han bär ut sin far och gör sig redo för att återvända till striden, när hans maka faller ner kring hans fötter och vädjande frågar: ”Vad ska hända oss, din far och din maka, och vilket öde ska din son gå till mötes, om du åter till striden vänder?” Därpå får de se hur en flamma plötsligt slår upp mellan sonens händer och huvud, men den bränner honom inte. Fadern Anchises, som knappt tror sina ögon, vänder blicken och händerna mot himmelen: ”Himmelske fader, allsmäktige Gud, om du till mina böner hör, ge oss ett tecken på vad vi nu har skådat!” Strax därpå hör de ett väldigt dån och från vänster kommer en stjärna fallande genom natthimmelen, över hustaken och bort över skogen Ida, och dess glödande svans visar dem vägen.

Grekisk amfora med Aeneas, bärande på sin far Anchises från det brinnande Troja, tillsammans med sonen Iulus och sin fru

Grekisk amfora med Aeneas, bärande på sin far Anchises från det brinnande Troja, tillsammans med sonen Iulus och sin fru

Detta övertygar Aeneas och på sina axlar lyfter han upp sin far och med sonen Iulus vid sin sida talar han om för tjänstefolket att hålla sig en bit bakom och där skydda hans fru. Hans far klappar till honom på sidan och pekar bakåt. ”Jag ser fienden nalkas, med glimmande sköldar och blixtrande spjut. Nu vi måste fly!” Följet sätter genast fart, ledda av Aeneas med svärd i hand, och de tar sig snabbt genom smala passager och gränder. Genom brinnande gator och torg flyr de och snart har de lyckats skaka av sig sina förföljare och ut genom stadens portar. När de når Ceres tempel strax utanför staden upptäcker han till sin fasa att en person är försvunnen – sin älskade maka.

Rasande av vrede fattar han sina vapen och rusar tillbaka mot det brinnande Troja och genom dess port lyckas han åter smita. Medan han tar sig tillbaka samma väg som de flydde, ropar han förtvivlat hennes namn, men får aldrig något svar. Tillslut når han faderns hus, i hopp att hon skulle ha återvänt dit, men huset är fyllt av fiender som är fullt upptagna med att plundra. Han fortsätter genom gränderna och som en galning ropar han hennes namn. Plötsligt möts han av en vålnad och Kreusas skugga. Han fylls av skräck, men hon talar till honom och jagar undan skräcken. ”Varför grips du av meningslös sorg och smärta, min älskade make? Detta sker inte mot gudarnas vilja, utav ödet är det bestämt, att Kreusa dig inte ska följa, av Olympus herre är det förbjudet. Lång är din flykt över havens vidder, till Hesperiens land, där de lydiska tuskernas Tiber stillsamt flyter fram. Där en lycklig lott dig är given, ett rike, en drottning. Torka dina, av sorg över mig, tårfyllda ögon. Alltså farväl! Ta väl hand om vår son!” Med tårarna fortfarande rinnande nerför kinderna, vill han svara henne, men hon försvinner i mörkret. Tre gånger sträcker han sig efter henne, men var gång glider vålnaden ur hans hand och tillslut lämnar han åter staden.

Vid gryningen möter han åter sin far och son vid templet, där ett stort följe av sörjande män, kvinnor och barn samlats med de få ägodelar de lyckats föra med sig från den förlorade staden. Alla vänder sig mot Aeneas och väntar på hans bud, villiga att följa honom varthän han väljer. När solen stiger över Troja, delvis skymd av den mörka brandröken som ännu brinner, ser de fienden uppe på dess murar och genast grusas allt hopp om stadens eventuella räddning. Då beslutar han sig för att fly och han bär sin far över bergen.

Aeneiden – Sång IAeneiden – Sång III

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *