Aeneiden – Sagan om Aeneas – Sång VI

Sammanfattning av den sjätte sången

Den sjätte sången i Aeneiden är av stort religions- och kulturhistoriskt intresse då den ger en ganska utförlig framställning av den senhellenistiska tidens och av Roms upptagna och där modifierade Hadesföreställningar; livet efter detta.

Aeneas landstiger vid Kumae där han besöker Sibyllans grotta och Apollos orakel. Han lyckas övertala Sibyllan att ta med sig honom till dödsriket – men framförallt tillbaka – och efter att ha utfört alla de instruktioner hon krävt, beger de sig mot Hadesporten och de dödas rike.

Dödsrikets förhall

De tar sig genom Hadesporten och fortsätter förbi Orcus portar och förhall där Sorger och Samvetskval har sitt läger, Sjukdomar bleka bor, och Ålderdomen, den dystra, Hungern, som jagar till brott och det trasiga Armod och Ångesten. Slitet och Släpet och Döden, Sömnen, hans broder, även dessa här bor, och Skadeglädje och Hånskratt och främst vid dess tröskel det mansmördande Kriget. Sist passerar de Furiers järbädd och den vanvettsyrande Trätan.

Aeneas blir slagen av plötslig skräck och griper om svärdet, och hade det inte varit för att Sibyllan förklarat vilka tomma och blödlösa väsen de mött, så hade han säkert gått till strid mot dessa.

Suckarnas flod

Tillslut når de Acheronfloden, Suckarnas flod, som kokar av grumligt dy, som vaktas av färjkarlen Charon. Han är hemsk att beskåda och hans färja är lika gammal och ful, men på den fraktar han de döda. Fram till honom kommer otaliga skaror av flickor och pojkar, ynglingar, män och kvinnor i olika åldrar. Vissa tar han emot och andra kör han bryskt iväg.

Aeneas står undrande och ser på och Sibyllan förklarar att de arma som nekas färden är de döda som inte fått begravas. I hundra år måste de sväva omkring kring dessa gräsliga stränder, innan de äntligen får åka över till den efterlängtade stranden på andra sidan floden.

Här får Aeneas syn på flera han känner, som ryckts ifrån livet, som här vankar fram och tillbaka längs stranden. Sist bland fränder som han känner igen är Palinuros, rorsmannen som nyligen hamnade i havet och Aeneas frågar honom, vilken gud som ryckte bort honom och därmed svek trojanerna.

Palinuros svarar att ingen gud svikit Aeneas och att inte heller någon gud sänkte honom i havet. Han hade förvisso i havet kastats, men efter att ha kämpat bland vågorna i fyra dagar, lyckades han tillslut nå Italiens kust. När han nådde fast mark möttes han av ett grymt strandfolk, som genast överföll och dräpte honom. Nu ber han Aeneas att denne ska förbarma sig över honom, och åtminstone kasta lite jord på den strand där han bragtes om livet, men Sibyllan tillrättavisar honom snabb för hans försök att gå emot lagen. Därefter lugnar hon honom med lugnt tal och berättar att det ska resas en hög på platsen för hans stoft, offer ska brännas och stranden ska för alltid bära hans namn. Med detta låter sig Palinuros lugnas och Aeneas tar farväl och fortsätter med Sibyllan längs floden.

När de når stranden och Charons färja, spänner Charon blicken i Aeneas och kräver att få veta vem han är och varför han kommer med beväpnad. Sibyllan svarar och förklarar att han är son till Anchises och endast är där för att besöka honom. Hon fortsätter med lugnande tal övertala Charon som tillslut går med på att föra dem över med sin färja.

Hadeshunden Kerberos

På andra sidan stranden når de en djup håla och där ligger Kerberos, helveteshunden, skällande med sina tre käftar. Men innan han hinner rusa fram till attack, kastar Sibyllan fram bröd som hon doppat i sömnmedel och honung och med glupska käftar kastar Kerberos i sig brödet och strax därefter lägger han sig ner och sträcker ut sin hemska lekamen och somnar. Snabbt skyndar Aeneas och Sibyllan förbi den sovande vakthunden och bort från floden.

Mötet med Dido

De passerar en port och kommer in i träskmarkerna mellan floderna och här möts de av kvidande läten, ljudet av gråtande barn, som ryckts bort från sina mödrars bröst, innan de ens förstått att de levde. Därefter kommer de som oskyldigt dömts till döden och här får de en rättvis dom och den evighetslott de förtjänar. Näst efter dem bor de som själva bragt sig om livet, som nu bittert ångrar att de släckte livet ljus.

Strax kommer de fram till en vidsträckt slätt som benämns Tärande sorgernas fält och som är platsen för de offer som gått förlorade i kärlekskval. Trånaden plågar dem fortfarande och för alltid och det är här Aeneas plötsligt får se Didos vålnad träda fram bland skuggorna. Med rinnande tårar försöker han möta hennes blick:

”Alltså var det sant, olyckliga Dido, det budskap ryktet förmält om din död,
att själv du dräpt dig med svärdet.
Ack, är det jag, som har vållat dig din död? Vid stjärnorna svär jag,
svärd vid de himmelska gudar och underjordens desslikes,
om här vördas en ed: till min flykt var jag tvingad, o drottning.
Gudarnas tvingande bud, som ock hit genom skuggornas rike,
hit i en kolsvart natt på de vildaste vägar ha fört mig,
drevo mig fram även då; ej kunde jag tänka för övrigt,
att så mördande sorg min bortfärd kunde dig vålla.
Stanna, jag ber, o kära, och drag dig ej bort från min åsyn!
Varför flyr bort? Ej ödet oss mer lär förunna att mötas!”

Så försökte Aeneas släcka den vredesglöd som brann i hennes ögon, men hon rör inte en min och vägrar möta hans blick och tillslut vänder honom honom ryggen. Längre bort skymtar han hennes tidigare gemål, älskad och fortfarande älskande, men ändå är hennes öde bittert.

De trojanska hjältarnas vålnader

Tillslut fortsätter Aeneas tillsammans med Sibyllan och de når den avskilda plats som är ämnad åt de krigiska hjältarna och möter han många av sina fallna kamrater, hjältar från Troja och från tidigare krig och slag. Här möter han även män från Agamemnons armé, som stupade vid slaget om Troja, och när dessa får syn på den beväpnade Aeneas grips flera av dem av skräck. Vissa tar till flykten medan andra försöker skrika av förtvivlan, men rösten sviker dem.

Här ligger Priamos son, Deïphobos, plågad och slagen, kroppen sargad efter flertalet sår, öron och händerna avhuggna och näsan stympad. Aeneas knäböjer bredvid honom och ber att få veta vad som hände, efter deras sista festmåltid i Troja och han berättar sin version om hur de dragit in den trojanska hästen och hur nesligt grekerna, mitt i natten, klättrat ur dess innanmäte och därefter släppt in sina fränder för sedan lemlästa och mörda sig fram genom Trojas gator.

De fördömdas boning

Nu nalkas natten och Sibyllan manar på honom och de når ett vägskäl. Den högra vägen leder, längs Hadeskonungens borgmur, till Elysium, dit de rättfärdiga får färdas. Den vänstra vägen leder till straffdomens ort, Tartaren, där brottslingarna hamnar.

Aeneas blickar längs den vänstra vägen och i slutet av den ser han en väldig borg, omgärdad av tre höga murar. Runt borgen brusar Phlegethon, Tartaros flod, skummande mot de höga murarna. Porten i muren är för jättar byggd, för kraftig för att av en människa kunna bräckas, knappt ens av gudarna.

Över de höga murarna hörs jämmer och skrik, suck och stön, rasslet från kedjor och piskande ljud av gissel. Innanför portarna, berättar Sibyllan, får de arma tillslut bekänna sina synder och gudarna utmäter deras straff, som dem för evigt kommer att plåga.

Elysium och Aeneas ättlingar

Mot Elysium går de och Sibyllan leder in dem genom dess höga portar. Innanför sträcker sig grönskande nejder, så långt ögat kan nå och det är här de saliga bor, i glädjens härliga lundar.

Här bor Assarakos, Ilos och Dardanos, Trojas grundare. Allt som de älskat i livet har de med sig här, och överallt, runtomkring Aeneas, syns festmåltider uppdukade, ljudet av sånger hörs över nejderna och en härlig doft sprider sig genom luften.

Tillslut kan Aeneas inte hålla sig och han ber sierskan visa honom var hans far finns och hon visar honom vägen, en behaglig väg, som leder till en kulle och där möter han sin far, Anchises, och nu får han höra om sin ätts framtid, om kungar och andra betydelsefulla personer som ska följa i hans släktträd.

Här får han se sin ännu ofödde son Silvius, som han kommer få tillsammans med Lavinia, som ska bli kung av kungar, att härska i Alba longa.

Han får även höra om kommande slag och Roms historiska syfte i världen; att råda med makt över folken, bjuda fred och ordning i världen, skona de ödmjuka och nedslå de övermodiga.

Aeneiden – Sång V | Aeneiden – Sång VII

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *