Lucius Tarquinius Superbus

Lucius Tarquinius Superbus var den sjunde och sista av kungariket Roms kungar och precis som sina två föregångare var även han av etruskisk härkomst, son eller sonson till den femte kungen, Lucius Tarquinius Priscus.

Tarquinius var gift med Servius dotter Tullia som uppmuntrade honom att avancera och tillslut lyckades övertala honom att överta tronen från den åldrande Servius.

Tarquinius började bearbeta utvalda medlemmar ur senaten, speciellt sådana som fått sin post av Tarquinius den äldre, genom att tala nedsättande om Servius och att istället ge honom sitt stöd och han mutade dem med dyrbara gåvor.

Inom sinom tid kände sig Tarquinius redo för att sätta sin plan i verket och han begav sig till senatshuset tillsammans med en mindre vaktstyrka. Där satte han sig själv på kung Servius tron och befallde att senatorerna skulle infinna sig vid kung Tarquinius tron. Inför de samlade senatorerna höll han ett kritiskt tal om Servius som var född av en slav, som fått kungakronan, inte genom senatsval utan genom en kvinnas list, och som satte de de fattigas intressen framför de rikas genom att ta mark från de rika och ge till de fattiga.

När Servius fick höra talas om vad som skedde begav han sig till senatshuset så snabb han kunde för att försvara sig mot svärsonen och upprorsmannen. Han fick dock ingen större chans att försvara sig utan blev istället omedelbart anklagad av Tarquinius som sedan gav sig på honom fysiskt och slängde ner honom för trappan till senatsbyggnaden och ut på gatan. Där blev han sedan mördad av antingen Tarquinius själv eller av hans män.

Servius dotter, Tullia, ankom senatshuset och var en av de första som hyllade maken som den nya kungen. Tarquinius var rädd att hon skulle komma till skada om tumult uppstod vid platsen och bad henne bege sig hemåt istället. Tullia begav sig därför snabbt hemåt med sin vagn när körsvennen plötsligt stannade. Längre fram på gatan låg kungens lik och vid synen av sin far på gatan blev hon så vred att hon tog över tyglarna och tvingade hästarna att rida över faderns lik. Blod skvätte åt alla håll när vagnens hjul krossade och lemlästade kroppen och stänkte ner hennes kläder. Gatan blev kallad Skurkarnas gata (Vicus sceleratus) efter detta hemska illdåd.

Som om det inte vara hemskt nog att mörda sin föregångare, så vägrade Tarquinius att begrava Servius och han lät mörda senatorer som han misstänkte stod på Servius sida. Han ersatta inte heller de lediga platserna och lät även bli att konsultera senaten i en rad statsangelägenheter och med detta minskade han både senatens numerär och auktoritet.

Tarquinius utökade även sin makt genom att gifta sig med en av de mäktigaste latinska ledarna, Ocavius Mamilius, dotter och därmed skapa en mäktig allians.

Under ett möte med sina latinska grannstäder, i en lund tillägnad gudinnan Ferentina där möten bland latinarna brukade hållas, varnade Turnus Herdonius sina landsmän för den arroganta romerska kungen. Tarquinius mutade Herdonius tjänare att smuggla in mängder av svärd till Herdonius tält och gömma dem, varefter han vid nästa möte anklagade Herdonius för att planera att mörda honom. När man därefter genomsökte Herdonius tält och hittade de gömda svärden blev han snabbt dömd skyldig till att ha planerat att mörda Tarquinius och som straff blev han dränkt genom att placeras i en träbur som sedan fylldes med stenar som sänkte den under vattnet och därmed dränkte honom.

Vid det fortsatta mötet lyckades Tarquinius övertala flera av sina latinska grannar att bli Roms allierade istället för hennes fiende. Man bestämde en dag för när de skulle återsamlas i lunden med sina soldater och gå samman med den romerska armén.

Tarquinius förklarade krig mot Volsci och erövrade den rika staden Suessa Pometia och firade en triumf. Med krigsbytet lät han färdigställa det stora Jupiter-templet som Tarquinius den äldre påbörjat och han utvidgade det befintliga dräneringssystemet i staden.

Han firade ytterligare en triumf efter seger över sabinerna och etablerade romerska kolonier i Signia och Circeii.

Det var Tarquinius som blev erbjuden nio böcker, de sibyllinska böckerna, som skulle innehålla profetior om Roms framtid. Priset var dock skyhögt och Tarquinius tackade nej till erbjudandet. Sibyllan brände därför tre av böckerna, men erbjöd Tarquinius att köpa de resterande sex, för samma pris som tidigare. Även detta nekade Tarquinius till och hon brände därför ytterligare tre böcker. Hon erbjöd Tarquinus att köpa de tre sista böckerna, för samma hutlösa summa som tidigare, och den här gången kunde inte Tarquinius motstå frestelsen att komma över de profetiska skrifterna.

Tarquinius olika byggen runt om i Rom kostade enorma summor och för att stärka kassan valde han att anfalla den rika rutuliska staden Ardea. Anfallet misslyckades och istället tvingades han belägra staden i hopp om att på detta sätt kunna erövra stadens rikedomar.

För att minska tristessen, som en belägring innebar, började de unga adelsmännen i kungens armé att festa och när de kom in på ämnet fruar och deras trohet, så påstod Lucius Tarquinius Collatinus, att hans fru var den trognaste av samtligas fruar. Detta fick dem att i smyg besöka varandras fruar och det visade sig att samtliga fruar, utom Collatinus, roade sig själva. Collatinus fru, Lucretia, ägnade sig åt hushållsarbete och mottog de unga adelsmännen gladeligen.

Lucretia var trogen sin make

Lucretia var trogen sin make

Lucretias skönhet och kyskhet väckte Collatinus kusin, Sextus Tarquinius, kungens son, åtrå och efter några dagar återvände han till Collatinus hus där han försökte övertala Lucretia att ge sig till honom, men när hon vägrade försökte han hota henne genom att påstå att hon varit otrogen med en slav och att döda henne, om hon inte gick med på hans krav.

För att bespara sin make denna skam gav hon med sig för Sextus hot och gav sig åt honom, men efteråt berättade hon hela historien för både sin man och far och anklagade Sextus för våldtäkt. Hon valde därefter, trots idoga övertalningsförsök från hennes familj, att ta sitt liv då hon inte ansåg att hon kunde leva med skammen.

Collatius svor därefter en ed tillsammans med sin svärfar, Spurius Lucretius Tricipitinus, och hans kompanjon Lucius Junius Brutus och Publius Valerius om att störta kungen och utvisa honom och hans familj från Rom.

Som tribun över celererna, den kungliga livvakten, hade Brutus befogenhet att sammankalla folksamlingen, comitia, och det gjorde han. Där redogjorde han för kungens olika missgärningar mot folket, hans makthunger och hänsynslöshet och slutligen om hoten och våldtäkten av Lucretia. Detta räckte för att folksamlingen skulle ta beslutet att avsätta Tarquinius från tronen och att försätta honom i exil.

När Sextus våldsdåd kom till allmän kännedom valde han att fly till Gabii där han hoppades på beskydd av den romerska garnisonen, men även där hade han skaffat sig fienden och det dröjde inte länge förrän han blev lönnmördad.

Folksamlingen valde därefter att inrätta två konsuler, som skulle regera tillsammans, istället för en kung och som Roms första konsuler valdes Brutus och Collatius.

När ryktet om vad som inträffat i Rom nådde kungen vid den belägrade staden Ardea övergav han belägringen och vände sig istället till sina allierade i Etrurien. Städerna Veji och Tarquinii skickade kontingenter för att förstärka kungens armé. Tarquinius började därefter marschera mot Rom där Brutus redan börjat förbereda trupper inför kungens ankomst. Det var vid denna tid som han helt plötsligt krävde att Collatius, den andra konsuln, skulle avsäga sin post och gå i exil, då han bar det hatade namn Tarquinius. Överraskad av detta bedrägeri valde Collatius att tillmötesgå Brutus krav och avsade sig konsulsskapet till förmån för sin svärfar, Spurius Lucretius Tricipitinus.

Kungen sände ambassadörer till Rom, officiellt för att begära att få tillbaka kungens personliga tillhörigheter, men inofficiellt för att träffa ledande senatorsmedlemmar och försöka övertala ansluta sig till honom. När denna konspiration uppdagades avrättades samtliga konspiratörer och till och med Brutus tvingades se hur hans bägge söner, Titus och Tiberius, dömdes till döden för att ha varit en del av konspirationen.

Brutus lämnade Rom under Lucretius ledning för att möta kungen ute på slagfältet och vid Slaget om Silva Arsia, vann romarna en dyrköpt seger över kungen och hans etruskiska allierade. Bägge sidorna led stora förluster och Brutus själv och hans kusin, Arruns Tarquinius, föll bägge efter att ha slagits mot varandra.

Kung Tarquinius gjorde ytterligare ett par försök att ta tillbaka sin tron, men även dessa gånger slogs han, efter väldigt hårda strider, med stora förluster på bägge sidorna, tillbaka och tillslut tog han sin tillflykt till Cumae där han dog 495 f.Kr.

Tarquinius kom att bli Roms sista kung och med honom föll monarkin till förmån för republiken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *