Den romerska legionen uppdelad i maniplar

Legionen uppdelad i maniplar

Legionen uppdelad i maniplar

På 300-talet f.Kr reformerade romarna sin armé och delade upp legionen i tre rader med tio maniplar i varje rad. Den första raden, närmast fienden, bestod av hastati, de yngsta och minst erfarna männen. Andra raden bestod av principes, medelålders män som borde vara i sin fysiska toppform och slutligen veteranerna, triarii, män i 30-års åldern med störst erfarenhet.

En centuria bestod av 60 man

En centuria bestod av 60 man

Maniplarna som utgjordes av hastati och principes bestod av två centurior om vardera 60 man, så varje manipel bestod av 120 man vilket ger ett sammanlagt antal om 1.200 hastati och 1.200 principes. Centurion för den högra centurian i manipeln förde kommando över hela manipeln och kallades för centurio prior; den andre för centurior posterior.

Maniplarna med triarii bestod endast av en centuria och innehöll sålunda hälften så många män (600) som de två andra linjerna, men de var istället erfarna män med den bästa beväpningen och rustningen. De anfördes av varsin centurion.

Det tunga infanteriet i en legion utgjordes sålunda av totalt 3.000 man, men därtill tillkom 1.200 velites, lätt infanteri, beväpnade med lätta kastspjut som i regel ställde upp sig framför infanteriet, eller mellan hastati och principes. Det var i regel velites som inledde drabbningen genom att trakassera fiendens främsta linjer och sedan slinka in bakom hastati genom de luckor som lämnats mellan maniplarna.

Beväpning och rustning

Hastati, principes och triarii utgjorde legionens ryggrad

Hastati, principes och triarii utgjorde legionens ryggrad

De två första linjerna bestående av hastati och principes var i första hand beväpnade med kastspjutet pilum. Pilum bestod av ett c:a 1,2 meter långt träskaft varpå ett drygt 60 centimeter lång järnspets fastsattes. Spetsen var försedd med hullingar. Marius gjorde om spetsens fastsättning i skaftet, så att den, när den kastats mot fienden och fastnat i dennes sköld, bröts av och blev hängande. Caesar valde att använda mjukare järn för udden och endast härda den yttersta spetsen, så att den böjde sig vid träff mot en sköld. I bägge fallen gjordes vapnet obrukbart för fienden under själva drabbningen, men kunde med enkla medel repareras efter striden.

Pilum var ett betydligt tyngre kastvapen än de som användes av velites. Räckvidden var därmed kortare och enligt nutida tester har man kunnat kasta vapnet så långt som 30 meter, men dess effektiva räckvidd är ungefär hälften, c:a 15 meter. Skadan den kunde orsaka var betydligt allvarligare än de lättare kastspjuten. Pilum varierade i längd och vikt och både hastati och principes lär ha haft två pila vardera, ett lättare och ett tyngre. Det lättare, med längre räckvidd, kastades först och det tyngre när fienden närmade sig ytterligare.

Triarii hade fortfarande ett längre spjut, hasta, som sitt primära vapen. Det var c:a 2,5 meter långt och användes som stötvapen.

Som sekundärt vapen hade samtliga tre enheter ett svärd och från och med mitten av 200-talet bestod eller ersattes det av det spanska kortsvärdet gladius, som i första hand var ett stötvapen. Det var c:a 63 cm långt med en handbrett blad och bars på höger sida. En dolk bars ibland i bältet på vänster sida.

Rustning

De rikare soldaterna bar ringbrynja, antingen av järn eller brons. Den var tillverkad på så sätt att varje ring sammanflätades med fyra andra. Det vanligaste var att ringarna nitades ihop efteråt, men även stansning av ringarna förekom. En ringbrynja bestod normalt av 10.000 – 20.000 ringar och var sålunda väldigt arbetskrävande att tillverka. Ringbrynjan var en stark och flexibel rustning, men den vägde väldigt mycket och den största delen av vikten bars upp av soldatens axlar, men med hjälp av ett bälte kunde vikten delas upp en aning. Just axlarna skyddades ibland av ett extra lager ringbrynja.

De som inte hade råd med ringbrynja hade ofta en rund eller fyrkantig metallplatta hängande, i ett snöre från nacken, framför bröstet som skydd.

Montefortino-hjälm

Montefortino-hjälm

De flesta bar även hjälm av olika slag och de som hade råd hade hjälm med både kind- och nackskydd och hjälmarna var prydda med fjädrar. De mindre bemedlade hade förstås enklare hjälmar med skydd främst för själva huvudet. Den vanligaste typen av hjälm kallas Montefortino.

Etrusco Corinthian hjälm

Etrusco Corinthian hjälm

En annan, mindre vanlig, typ av hjälm var den som täckte ansiktet med hål endast för ögon, den så kallade Etrusco Corinthian-hjälmen. På de italientillverkade hjälmarna av denna typ kunde man dock fälla upp visiret som skyddade ansiktet och i regel bars hjälmen med visiret i uppfällt läge. Nackdelen med dessa hjälmar var att de avsevärt avskärmade ljud för den bärande soldaten och på så viss minskade dennes medvetenhet om vad som skedde runtomkring.

Skölden, scutum, som bars av det tunga infanteriet var rektangulärt med cylindrisk böjd form, c:a 1,2 meter hög och 76 cm bred, tillverkad av dubbla eller tredubbla lager av trä, lagda omlott, och klädd med läder och med en bronsbuckla på mitten. Kanterna av järn skyddade dels mot hugg men gjorde även skölden stabilare. Konstruktionen var stabil och utgjorde ett gott skydd både mot missiler, svärd och spjut, men det vägde uppåt 10 kg och bars med en arm.

Det lätta infanteriet velites hade varken rustning eller hjälm och bar endast en mindre rund sköld. På huvudet bar de ofta något slags djurhuvud, gärna ett varghuvud, som främst var till för att göra det lättare för officerarna att känna igen dem på slagfältet. Under vem velites lydde vet vi inte, men enligt Julius Centerwall’s Romersk fornkunskap (1891), tilldelades varje centuria 20 velites och då borde de rimligtvis ha lytt under respektive centurion.

Konsulsarmén

En konsulsarmé bestående av två legioner med tillhörande ala

En konsulsarmé bestående av två legioner med tillhörande ala

Under den tidiga republiken, innan Rom expanderat utanför Italiens gränser, utgjorde konsulsarmén den primära romerska militära styrkan och den bestod i regel av två legioner samt två kontingenter av allierade styrkor, främst från de latinska städerna i Roms närhet, så kallade ala. En ala kommenderades av tre romerska prefekter, praefecti sociorum.

En ala bestod i regel av lika många infanterister som en legion, men tre gånger så många kavallerister. Varje ala delades in i kohorter, men vi vet inte hur stora eller hur många dessa kohorter var, men det finns uppgifter om att de skulle bestått av mellan 400-600 man.

Ur varje ala handplockades eliten från infanteriet och kavalleriet och dessa utgjorde extraordinarii som tjänstgjorde direkt under den för dagen styrande konsuln. De två konsulerna som kommenderade armén turades i regel om att leda armén varannan dag.

Källmaterial: Romersk fornkunskap (1891) av Julius Centerwall, The complete roman army (2003) av Adrian Goldsworthy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *